Saturday, December 11, 2021

Countess Christina Oxenstierna's letter to Princess Katarina of Pfalz-Zweibrücken, dated February 19, 1687

Source:

Historisk bibliotek, volume 3, page 150/34, Bidrag till Historien om Pfalzgreven Hertig Adolf Johans sista lefnadsår och familjeförhållanden, article written by O. v. Feilitzen, 1877


The letter:

Ma cher Prinses, iagh skulle önska att min correspondens deras nöigie kund[e] förorsaka och ded här å ortten berod[d]e, men iagh kan försäkra min Prinses, att ded wore lätt här att utträtta, om man hade bijstånd af dem, som högste skällen har till sökia des ly[c]ka, och som den wederwertigheten komer af en alt för sansibel ort, så will det wara kånst att well kuna bringa sigh igenom denna aferen och swårt till råda mina Prinseser helst emedan iagh förstår at fru mor inte synnerligh wiser sigh benegen; iagh will iu aldrig förmoda ded fru mor skulle wara så litte fundera[t] i sin tro att han skulle kuna eller will[i]a samtyka deruttij någon ändring; i ded falled kan man well resolvera sigh at mera lyda Gud än menniskor och ingalunda förbunden till sådan lydna. Ded iagh berätta Prinsen minss iagh nu inte ordesätet, allena meningen är denna af Änkedråningen, at om hertigen eller fru mor själfwe igenom bref bode Kongen derom och han wille bestå prinseserna pansion om åhred och så be hene ta en prinses och henes May:t unga Dråningen en, så torde ded lettia göra sig, eligess wiste hon ingen hjelp, ty, sa hon, om Kongen eller iagh wille göra och föräldrarna inte wille, huru kunde ded då leta göra sigh, ty föräldrarna har macht öfwer dem; så tallass der altijd och annat swar får man inte, dock är hon benegnere nu än först, alt derföre finner iagh nu wara nödigast att arbeta derpå till wina fru mor dertill att hon bringas till reson; jerteligh gerna wille iagh tiena Prinseserne deruthij och skriwa hwad megh tyker lender till des wellferd uttan fruchtan, men iagh fruchtar som wij äre i sama fördömelse att wij inte weta att wij ha haft mor, så torde min intercession mehra skada än gagna, emedan all godh tanka för oss är utte; uppå 3 mine bref är än intet swar földt. Om Prinsessan tyker iagh skall ännu skrifwa mehra och de sielf wil[i]a seta et bref ihop, som de tycker best kuna wina hene och för dem säkrast wara, så will iagh gerna låtta ded sama afgå, ner de sända megh ded att afskriwa, eligess wore well om iagh wiste den resulusion hertigen och fru mor hafwer och hwaruttij dherass största engslan består, ty för megh är onödigt at dölia ded hela stan wet af; ded är olyckeligt at ded är så wijda komit för oss at icke allena jertet är för oss sluttit uttan och porten, så man inte kan sökia i egen person at resa dit och wina dem på bätre tankar. Gud gifwe i min macht stoge till wijsa huru af alt iärta iagh är min h Prinsess
hörsama tienarinna
Christina Oxensti.

Prinses Mari finer heruttij en tienstl. helsningh.

Elsa Elisabeth Brahe's letter to her son Adolf Johan II of Kleeburg, written in the late 1680s

Source:

Historisk bibliotek, volume 3, page 12, Bidrag till Historien om Pfalzgreven Hertig Adolf Johans sista lefnadsår och familjeförhållanden, article written by O. v. Feilitzen, 1877


Elsa Elisabeth Brahe (born January 29, 1632, died February 24, 1689) was a Swedish countess and duchess, married to Adolf Johan I, Count Palatine of Kleeburg, Duke of Stegeborg, the brother of King Karl X Gustav of Sweden.

The letter:

Käre hiertans son, först för dän stora hiertans ängslan iagh för honom både för ett och annat hafwer kan iagh intte mädh dänna min pänna nogsampt tilkän[n]a gifwa, uttan iagh tager Gud till vittne där om, altså kan iagh intte längre afhålla migh därifrån att mäd desse få ord migh erkundiga om hans hälssa och goda tillstånd, som migh mäst angelegett att få förnimma; och såsom iagh af hans sista bref, som han sin her far tillskref gaf oss någorlunda däd håpet att willia koma till oss igen eftter princens begrafning, likawäll hafwa wij sedermera och nu fast i 6 weckor inga bref haft från honom eller någon efterrättelse, altså så kan iagh intte underlåtta min son till sinnes föra att han betänker sigh hwad han gör, att han så aldelles förgätter och öfvergifwer sina föräldrar, som mången trött stund och bekymer och arbette har haft för hans upkompst, och skulle wij nu för all däna wår möda, där wij nu skull[e] hafwa att förwänta gledje, af ett så kärt barn spöria contrariteten, så droge däd oss visserligen i grafwen, män iagh förmodar migh ett fast bättre i däd iagh giör migh fast försäkrat om hans inplantade dygdiga inföde dygd och ädla gemüth att han ähr sina föräldrar lydig i alt hwad honom kan lända till sin egen nytta och wälfärd, där före lätt sij att han och beger sig på wägen hitt ner till oss igen, ty Gudh wett mädh hwad nytta han håller sig uppe nu lenger i Stockholm efter Kongen intte vill acomoderan och icke heller kan lefva der mäd någon reputation eller eftter sitt stånd, som sig bör, som han nu lefwer; wore däd altså icke bättre att min son komer hitt ner så länge, att hans her far kunde få öfwerlägia mäd honom hwad som wore widare att giöra och att han sitt wessende på bätre maner kunde inrätta än som nu ähr, så frambt han skulle sigh lengre i Stockholm uppehålla; därföre käre son lätt ingen mäniskia öfwertalla sigh där ifrån att koma hitt, ty han bedröfwar oss alt för mycket och fruchtar att han i sådant fall skulle hafva att förvänta litten progres i sina desseiner af Gud, därföre kär[e] barn lätt migh intte (intte) länger bedröfwas, uttan hugna migh att iagh får sij honom snart och lätt migh wetta huru han mår altid, där han länge skulle blifwa bortta, så wore däd mig ändå en tröst i min ängslan. Nu Gud beware honom till lif och siell; iagh ähr altid hans trogne frumoder
Elissabet Pfaltzg.