Source:
Above: King Kristina of Sweden, painted by Sébastien Bourdon.
Above: Chancellor Axel Oxenstierna, painted by workshop of Michiel Jansz. van Mierevelt.
(images courtesy of Riksarkivet)
King Kristina of Sweden wrote this letter to Chancellor Axel Oxenstierna on June 20, 1645. In it, she/they comments on the state of the peace negotiations, that it seems safest to come to a stop at Halland and Blekinge; if one gets the strongest possible guarantees, only then can one think about peace. She/they has given various negotiation options ("gradus") to the commissaries in her/their resolution, for consideration within the Council. Kristina fears that if something goes wrong, it will be blamed on her/them and her/their young age, and that if something goes well, others will take the credit. She/they expresses full support for the Oxenstierna family.
The letter:
Högt ärade Her Rixcantzler,
utaff edere skrivelser haver jagh nogsamt vornumit huruvida det med fritztractaten var kommit så vel som Monsieur de la Tuillery discurser medh eder om cautionen. Nuh sedermera hava the danske skridit saken nermare medh Halmstads tilbud. Men fornimmer doch att medh seneste post dem intet vilia gripa sig nermare ahn, medan I nuh uthi ett aff edre skrivelser mena, att entligen stanna på Halland och Bleking skulle fulle[r] vara det säkreste. Och moste med eder bekenna att, med mindre man bliver realissime försäkratt, är icke ens til tenkia på frid, men orsaken som migh hava beweckt att giva eder gradus att stiga så vitt neder som uthi resolutione givne, are iblandt alle andre icke den ringeste att jagh vel märker, mestedelen aff vort rixens råhd vara fast aff en annan meningh en både I och iagh i det fallet vara kunna. Frucktar och fore att der det komme til ihlhelningen skule somlige gierna (att hielpa kriget aff) uthan caution vara att contentera. Jagh vil ingen beskülla, men doch tror Jagh vist, att tidernes afflop skal giörra min ord sand, och varder iagh i detta stendernes utskot fuller kanske mera fornimmandes. I kunna vel besinna huru svårt det skal falle migh att strengia på den saken, som iagh vät att somlige vel funne råhdeligt att remittera, helst medan det skulle bliva improberat (til äventyrs) aff dem som, der nogot påkomme, billigt borde forsvara de consilia, som med deras consens vore tagne, ty tet skulle sedan hetas (der det annars en vel affginge) sådant spel allenast vara begunt aff nogra orolige huvuden och gionnom mine och andre fleres ambition vara continuerat vara. Sedan skulle min osküldige ungdom vara den calumnie underkasta, att den icke hade varit capabel til helsosamt rhåd, uthan transporterat aff libidine dominandi hava sådanna fauter begongit. Ty iagh kan vel sij min sort vara sadan att om nagot velbetenckt och flitigt giors aff mig, så hava andra der ähran aff, men der nogot försummes som borde tages i acht aff androm, moste skulden vara min. Doch jagh vil til gud hopas att ded skal alt gå vel aff. Tecktes hans gudomeliga vilia att giva vår flåtta vind, hopades iagh att driva verket så vit att man til äventyrs kunde hava hop nogot mera at obtinera. Jagh beklagar högt den edle tiden som så onyttigt löper sin kos, men det står nhu intet til endra, uthan moste befalas gud med hop att hans gudomelige almacht, som alt hertil sa underligen haver fort verket, varder det och i sinom thid forandes til en önskelig uthgong. Och vil hermed låta eder förnimma att, ner jagh ret considererar edert consilium, moste jagh det helt aprobera och hava eder sake[n] recommenderat, på det i moge giöra conditiones de beste och säkreste eder mögligit är. Eder flit, troghet och förstånd ar migh nogsamt bekend, der är iagh aldeles uthan sorg att aff eder nogot skal forsummas. Recommenderar alt så denne tractatz utgång i gutz och edra hender, beder allenast att I icke vill tröttas ved detta besverlige arbete, uthan altid vara försekrat att jagh intet hogre åstundar en att med tacksamhet förskullat mot eder och edre hustru och barn, på det att jagh må i ve[r]ket bevisa migh altit vara och förblivva in til min död
Eder velbenegen
Christina
Stockholm den 20 junii Anno 1645
With modernised spelling:
Högtärade Herr Rikskansler,
Utav Edra skrivelser haver jag nogsamt förnummit huruvida det med fredstraktaten var kommit, såväl som Monsieur de la Tuillerys diskurser med Eder om kautionen. Nu sedermera hava de danska skridit saken närmare med Halmstads tillbud. Men [jag] förnimmer dock att med senaste post dem intet vilja gripa sig närmare an, medan I nu uti ett av Edra skrivelser mena att ändligen stanna på Halland och Blekinge skulle fuller vara det säkraste. Och [jag] måste med Eder bekänna att medmindre man bliver realissime försäkrad, är icke ens till tänka på fred, men orsaken som mig hava beveckt att giva Eder gradus att stiga så vitt neder som uti resolutione givna äro ibland alle andra icke den ringaste att jag väl märker, mestedelen av vårt Riksens Råd vara fast av en annan mening en både I och jag i det fallet vara kunna. [Jag] fruktar ock före att där det kommer til illhälningen skulle somliga gärna (att hjälpa kriget av) utan kaution vara att kontentera. Jag vill ingen beskylla, men dock tror jag visst att tidernas avlopp skall göra min ord sant, och varder jag i detta Ständernas utskott fuller kanske mera förnimmandes. I kunna väl besinna huru svårt det skall falla mig att stränga på den saken, som jag vet att somliga väl funne rådligt att remittera, helst medan det skulle bliva improberad (till äventyrs) av dem som, där något påkomma, billigt borde försvara de consilia, som med deras konsens vore tagna, ty det skulle sedan hetas (där det annars än väl avginge) sådant spel allenast vara begynt av några oroliga huvuden och genom mina och andra fleras ambition vara kontinuerad. Sedan skulle min oskyldiga ungdom vara den kalumni underkastad, att den icke hade varit kapabel till hälsosamt råd, utan transporterad av libidine dominandi hava sådanna fåter begångit. Ty jag kan väl se min sort vara sådan att om något välbetänkt och flitigt görs av mig, så hava andra där äran av, men där något försummes som borde tagas i akt av androm, måste skulden vara min. Dock jag vill till Gud [och] hoppas att det skall allt gå väl av. Täcktes hans gudomliga vilja att giva vår flotta vind, hoppades jag att driva verket så vitt att man till äventyrs kunde hava hopp något mera att obtinera. Jag beklagar högt den ädla tiden som så onyttigt löper sin kos, men det står nu intet till ändra, utan måste befallas Gud med hopp att hans gudomliga allmakt, som allt härtill så underligen haver fort verkt, varder det ock i sinom tid förandes till en önsklig utgång. Och [jag] vill härmed låta Eder förnimma att, när jag rätt konsidererar Edert consilium, måste jag det helt approbera och hava Eder saken rekommenderad, på det I måge göra conditiones de bästa och säkraste Eder mögligt är. Eder flit, troghet och förstånd äro mig nogsamt bekända, där är jag alldeles utan sorg att av Eder något skall försummas. Rekommenderar allt så denna traktats utgång i Guds och Edra händer, [jag] beder allenast att I icke vill tröttas vid detta besvärliga arbete, utan alltid vara försäkrad att jag intet högre åstundar än att med tacksamhet förskyllat mot Eder och Edra hustru och barn, på det att jag må i verket bevisa mig alltid vara och förbliva in til min död
Eder välbenägen
Kristina
Stockholm, den 20 juni anno 1645.
English translation (my own, from Johan Arckenholtz's French translation):
Sir, Well-Honoured Chancellor of the Realm,
I have sufficiently understood by your letters how far the peace treaty is advanced, as well as the talks that Monsieur de la Tuillerie has had with you concerning the guarantee. The Danes have since approached, making the offer of Helmstadt; although the last post marks us that they do not want to go further. I would be of your opinion, as being the surest, to fix myself on Halland and Blekinge, and I confess with you that unless we have a real security, we should not think of peace, but on other reasons, which have led me to give you degrees to descend to the point which is marked in the resolution. This is not the least, namely, that I realize that most of our kingdom's senators are of a completely different opinion than you and I can be, in this case. I am even afraid that if the case came to the point of the decision, there would be some who, to put an end to the war, would content themselves with giving up their hands, leaving the guarantee. I am not accusing anyone, but I am certain that time will verify what I say, and I will learn, perhaps, even more, in the present State Committee. You will understand that it will be difficult for me to insist too much on this point, since I know that some will find it convenient to relax from this affair, which perhaps will also be disapproved of by those who, in case of any unfortunate incident, should support the opinions agreed upon with their consent. For if this does not succeed, it will be said that this game was begun only by a few unsettled heads, and that it continued with my ambition and that of some others. Moreover, my innocent youth would be subject to this calumny, that she was not able to take salutary advice, but that, being transported by the desire to dominate, she committed such mistakes: because I foresee that my fate will be such that if I do something carefully and after having thought of it carefully, others will have the honour; but if something is neglected, to which others ought to have thought, the fault will pour upon me. However, I have confidence in God that all will be well; if it pleases His divine goodness to give wind to our fleet, I hope to push the matter to the point of obtaining something more. I am sorry for the loss of so precious a time, which flows instructively: but we are not in a position to stop it. It must be abandoned to the good God, in hope, that His omnipotence, which has so marvelously conducted this work so far, will also bring it to a desirable end. Whereupon I must tell you, that when I consider your advice well, I cannot but approve it entirely. You are repeating the whole affair, so that you may make the best and most secure conditions possible. Your ability, your genius, and your dexterity are well known to me. On this side I am not apprehensive that you neglect nothing, and that is why I place the result of this Treaty in the hands of God and you. Please only do not get tired of this difficult work, and always be assured, that I wish nothing more than to mark you and your wife and children with my gratitude, to prove by the effect that I am and will be until death
Your well-affectionate
Kristina
Stockholm, June 20, 1645
No comments:
Post a Comment