Source:
DelaGardiska archivet, volume 5, edited by Peter Wieselgren and published by J. Hörberg, 1834
The letter:
Till dett förste, belångendes min Sons oförhopte och oförmodelige beschylling med desse ordh, att Ehure vell all naturligh kierleck emott honom (dedh Gud vare klagett) är förslocknett, och der tvert emodt föruthen någen gifven Ursack (derföre han Gud tacker) ett onaturligt haatt ähr optendt vordett, så att han troer, der iag kune fördärfve och förfölie honom till Lijf, lem och all hanns ytterste välfärdh, ditt våre min störste frögd och högste åstunden, och tröster sig der vid, att han veet sig icke ij någen måtte hafve dertill gifvett ursack, Sådant ohördt hattedh sine af ähn moder emot sitt kiötzlige Barnn, hvilkett icke anners kan vara, utan af sielfue diefuelens findgiftt, som han fruckter hafver altt för stoor macht öfver migh bekommet.
Dertill suarer iag att om min son med någen sandfärdigheet och christeliget schell kan beuise mig uttöfuer altt dett han ligger mig till, så skall jag giernne vara den han ju vill hafue mig till, jag seijer lijcke så dedh moste ju vist vara åf diefuelens vercktyg, och vell till pyntedh Instrument, som sådannt hafver bracht för hans öron, och moste icke dette vara hans förste verk, han hafver bedrofuett Eftter iag vill kalle den högste Herre till vittne, så och alle de meniskior mig dagelig omgå och någett christedt samveth hafue uttj sig Om någen sådane laster hafve kunnett uttåf mig förnime eller förmärkie emedan iag ähr så heftigt ahangrepen och för mycken stoor orätt sillmättedh, Om ded våre åf min dödzående ähn seden min egen son.
Giör fördii kunnogt, att iag sådan ochristelig och oskyldig föruittning inttedh achter att dricke Inn, utan hafue dett fram för Erlige Opartische goode män, sådantt att ransake, kan ded icke beuises mig öfver, som iag förhoppes med Gudz hielp aldrig skee skall, då skall man icke förundre hvadt iag her eftter achtter att giöre. Betyges mig dett opå, så skall iag icke vara achtted för ehn christen moder, utann som ett oschäliget diur.
Thill dett andre, dett han framdieles med snödige ordh vijtter mig, att han hoos mig fram för alle andre mine barn, hafuer sett och fornummet sig hos mig vara vanelschett, både med vyrdnett, såsom och utti dedh någen nytte schule hafue med sig, och att min mun och hiertte hafue varett vide från hvartt annett och med Råån och velde schildt honom vid den deell han åf andre hafver bekomett och billigtt schulle förberga mit onaturlige fatede onde opsåått emot honom, och min egen lempe goode nampn och röcte hålle ij högre ackt, der alle munder ij hele världen schulle blefue opfyllte åf, och vette till att tale om min Onsche, icke allenist Inrijkess utan jemuell fremidt Nationer ij Taall och vidunder.
Till dette allt vil iag hafue svarett. Lijke som tilförene vid same mening, att scheer någen våld och orätt då vederfars ded mig. Men iag hafuer hvarken tagett eller röfuet någen meniskia ifrån, Om så kan vara hende, att iag ladhe mig Inn ij Oluf suerkelsons hus, som ehn hopp kiöpmän och schrifuers var lofgifvett att drage utt och Inn, och tage legor åf, till des mitt hus hade blefuett Rede, så vett iag att dedh icke blef en firich disuere, Och ij min trångh och nöd då tog iag någett kornn tillånds och eftter iag var uttkommen på väge, och hade achtedh mig didt ned till mitt arf och eijgett, och då gick mångehånde rycte, och iag icke viste mig huserum på en annenstad, så drog iag Inn på kiegleholm till des iag fick att höre hure ded ville blifve vid grentzen, och der låg ifrån den 7 Febr. och indtill d. 12 Marti mest opå min egen omkost och förtering, men dedh ringeste fougdten undsatte mig eftter iag ij dett onde thilfälle icke kunne hempte alltt till mig, schall blifue thil pricke bethalett, om min fogte ded icke allerede hafver giortt dedh, som iag då strax befaltd honom, Doch dedh var icke mere ähn som dette medföliende Register uttviser, gudh gifue ehnn hungrog mage kune endå blifue mätted, men kome han ihug hvadt han lodt tage åf min fogte på Tingestorp, dedh iag då fast better sielf hadhe behöfdt leell inge sådanne ordh hafver han hörtt åf mig, men ded mig vijtes att hierted och munnen ähre långt ifrån hvart annett, eftter iag icke giör hanns deel så god som honom tycker vare schulle, Så aldenstund han är komen till sine manlige år, och till dedh ahnsende och den tijtell han sielf schrifuer sig, var ähr den deell han schafer mig ij hender som ehn godh son billigit schulle giöre, för dedh migh med rätte bör, som iag kune hafue att gifve åf, dett iag då leell eftter min ytterste förmåge hafuer giortt så iag hafuer tagett åf mit arf och egett och fått honom hennder emellom. Som var kiegleholm, som dedh stodh med boo och bohagh och iag drog dett ifrånn bårtt på ähn ödemarck der aldrig var huarcken sticke eller steen på bygdt, uttan hvad iag sedan hafver med möde och omack krafze ihop mig sielf till oppehelle. Men hvar öfver hafver hann att klage, hafver han icke grefueskappett bårtte i Underpantt, Grefznäshus och egendom, och iag slett intedh, uttan sitter och hafuer ehn hop ödegårder mitt arf och egitt, och låhner och borgar huar iag något kan få.
Ehr han en Christen menniske, så bevisse opå huad stadh iag hafuer settid och sagt, iag är moderen och han är sonen, som sanning ähr, men icke berympt mig åf min visdom, Jag kan tenckie dedt ringe förstånd Gud hafver gifvitt mig, der med måste iag lotte mig nöije den hielp och tröst iag hafver åf honom, som mången bekymbrett meder schule hafue af en Christen god sonn, att stödie sig vid, hafuer varett langt ifrån mig.
Till dedh tredie, schrifuer han att onde meniskior reete mig till att giöre ded iag hafver giortt, så skall han latte mig vetta hvad dett ähr, [Jag] hafuer bedrefvet. Jag vill förhoppas, att iag slett inted hafuer giort emod någen Rätt, måtte iag elliest niutte hvad Rät kan nempnes, Han råder mig att iag icke skall låte gierugheett hafue macht hoos mig, så kune vell vare nytigit om han same Råd ville brucke hoos sig, dock nögsampt hafver iag förmerkt at man tycker mine åhr äre förmånge, alldenstund han allestedis lätter höre att min ålder gior mig gierug och iag faller ij svagheett, må schee han menner ij Barnsligheett att iag icke veett hvad iag giör, så schule han om han våre ett barnn åf en Inplanted god natur, dess mere åf medyncke låthe mig opå den kortte tiden, hafve mit nödtörftige oppehelle förutan smedord, eftter han veett sig sedan schulle fåett, och bethenckie att han som Ungh är och hafuer månge år till att förkofre sig som altt komer åf Gudz velsignelsse. Det han då kune förthienne på en vanvetig gammell uttlefuett moder, men Gud unde mig mit dagelige brödh, Gierugheten förhoppes iag skall finnes vare måttelig leell iag torde oftte giöre vell emott andre torftige, om ded våre ij min macht, men u ar hafuer Gud förbudett mig, den deell iag veett mig hafve rätt till, kanschee för ded Gud åf sin nådige försynn hafuer latted mig kome till en god ålder, och derföre skall gå och see andre ii munen, om all vedertörftt, som iag mången stedes desse år hafuer giortt.
Ded han schrifuer mine tienere undsigelsebref till så achtes ded honom till ett svåre lijtedt berym, Jag hafuer icke en tienere ij mitt bröd som någett våldsampt hafuer tagett sig före, anthen till råde eller giöre, dieris lönn kräfuer de på och velle gierne hafue, men iag hafuer Inted att gifve, der borde ehn god sonn vare mig både till hielp och tröst uti och icke med sine bref schillie mig vid dem iag elliest kune beholle ock icke kan umbäre.
Doch her är möckett mere som schule hafue tilbörlige svar, men iag orkar indedh mere röre dervid, allenest hvad om Grefznäshus och egendomb belånger, som honom så tungtt ligger ij hiertedh, kan han behållett ij rolligheett och mätte sin begieren deropå. Jag skall intedh skiellie honom der vedh, leell dedh ähr min morgengåfue, som iag åf ett moderligt kierligit bevåg giernne untte den andre min son, men icke honom, och ij dedh förhopp drog iag der inn att iag förmentte mig vara min sonn så möckett mechtig helst iag både med omack peninger och peningsvärdh hafuer kosted mesten hvar den steen der ligger uttj. Och så gick dett till att då mig blef så oftte sagtt, såsom iag och sielf nochsampt förnam hure den skåtten der är språng om med husens egodelar, disliekest giorde alle Grefznesse Bönder fire män till mig, då iag änn var på min gård och begiärede att iag ville latte mig vårde om hure med same hus och egor gick till, och gåfve tilkienne myckett slep och träll de hade med skogehugning, bielcker pipenholtt och knapholtt och de vell kune förmärke att sådantt icke kom rätte arfuingen thilgode, der till med begynntte den farlige Gudz plågen pestilentzen der omkring min gård så heftigt grassere, att iag icke kune blifve der uttan måste drage deden, som då bars siuck uttåf gården och ned ij båtten och sedan iag kom Inn opå husett, då de hade löftt mig utur vangnen lijcke så och der iag ij fiortten dage på min egen omkåstned, så iag icke kune röre sielf om husett hade brunnett öfuer mig, der Gud värdigest nådeligen ifrån bevare. Och var rätt den tid, som inventeres hade bortt.
Då iag nu drog Inn på hussett, så siuntes fulle att iag var icke myckett veelkomen, och han lodt höre att der var icke möckett ij förråd, Dock ähn natt mente han att han ähn kune härbärgerere mig, men han sade sig hafue fått min sons bref, att om iag kome, så måtte iag hafue huss en natt och icke mere. Så lott iag honom höre igien att iag och än icke var till sinnes att latte visse mig åf, Jag ville vell förlijkes med min son. Då svarede han, att om han hade visted förådt, så schulle han vell hafue kunnett haftt porten igien, och sade sig icke hafue hållet dett lyckt, att iag schulle drage inn opå ett sådannt fursteligt hus med en hop sludervask, Om iag hade haftt en Jomfru thuå piger och thuå karer, så hade mig icke mere giordt behof. Leell iag låg der opå min egen omkåstned, men intedt actede han dedt, at han ligger der tolf eller fiortan stark de honom tienne med barnn, amer, piger och drengier och kiörde ifrån husett ded som nyttigt folck var som vell hadhe behöfdz både ij ladegården, Trägården och annerstedes, der igenom den skönne Trägårdh är så ille förderfuett.
Nu kann iag tenckie att hann uttåf biterheett löp inn ij kiöckett och slog min kock med ett knevellspjutt, som han stodh ij skiorten och indtedh hade giortt honom emod, uttan en legedreng och enn uttåf kockepoickerne schule slåes thilhoppe och då veet iag icke om min Kock skilde dem ådt.
Då sende iag honom budh att han schulle latte mitt folck blifve oslagne, hade de någett brutedh, så kune iag sielf latte strafe dem. Då svarede hann att han schulle så stötte ij för dem, om ded än våre den förnemste mig tiente, så de schulle seye åf att de hafue varett för hans hender. Item lodh iag seye honom att iag ville hafue kiöckett allene, då sende han mig bud igien, at han hade ettedh med keysare, konger och furster och ville latte kocke så vell för sig som iag för mig. Gick så till och förböd att ingen vid straf tillgiorende schulle latte mig få ett kålblad, icke ett halmstråd och icke det som ringere kune vare, än sedan mere. Och höltt allt som dedt hade hörtt honom sielf till, om någen kom och skencktte mig en fugell, då yfdes han åf stoor högfärd och sade kome de icke riste fugelen för ögen på mig och alt skal hon hafue, och inted bäres til mig. Nu så eftter iag oftte hade hörtt hans försmedelige ord och mun, han altijd lod löpe öfuer mig, förend iag var dijtt inn på hussett kommen, så att når någen klagemåll kom för mig uttöfuer honom, och iag schref honom till, så hafver han tagett brefuen, stundom med tuckt till att seije, viskett sig back med dem, och stundom kasted dem under sine fötter, och trampett på dem, och lathed see huad han acted mig, men ille hafuer iag varett ährett till förnne af höge öfrighetten om en landluppen Skåtte schulle kome och förhefue sig uttöfuer mig. Jag hafver fulle sagtt att iag altt för månge trötte flett hafuer lagtt ned opå Grefznäs, om en förluppen Skåtte schulle kome och klifue mig öfuer hufued Derföre var thil sinnes att icke så latte åf vijsse mig, dock han hade all opbörden bortte, men om man ville taga sacken ij ett rätt bethenckiende, då schule man icke förundre att iag icke vell kunne lide ded han så schule springe om med den deell mine barn kune komme til skade och förderf och högfärdig uttöfuer mig som latter mig vara någen mere ähre värd än en förluppen Skåtte, och på ded skeell att iag sådanntt ville förekome, så blef iag der qvar och ville hafue giortt iu så god rekenskap som Skåtten skall icke kune giöre, och med Gudz hielp bade huss och egerne oskadde. Om han nu sigir att iag lodh tage nyckelen (?) ifrånn honom, så seijer han ingen saning, men han sende mig dem opp och sege mig han ville drage till fursten, då lad iag siege honom skule blifve qvar och latte indventere först ifrann sig förend han drog derifrån eftter han hade så möckett ventt bortt både oxer och annett, som thill husett vell hade behöfdes. Då skiötte han ded inted uttan drog till Torsten linderson men eftter iag icke vist hvar han tog veien och munte han ville dermed förkunckle sin Rekenskaper och hafue skotzmåll, då lod iag försegle hans skrin, der dij sagde dij schulle legge uttj, men då han kom igien då ville iag latte tage signeted ifrån, då ville han icke uttan sadhe han schule vell kome mig igien och sadhe att dett var besteltt, att Stattholleren schulle kome med än heel fenicke folck och tage ifrån mig hvad dj der kunne finne, och eftter iag tillförnne var blefuett utthaf Arfuid Swan fangett och indtagit opå min egen - - - gård Ryberge, och min tråtz ifrån mig tagett och förtt opå Årholmen, derföre tencktte iag så, att ded vell kune skeett eftterdij att ingen försiun var hvad mig vederfors, derföre skyndett iag mig deden så siuk som iag var och när iag icke tolde att vangnen schulle gå under mig så måtte the bära mig hem till min gård, Dedt var gott till att förmärkie, honom töckte att der var ingen lijkere att helle för ähn ape end mig, men hurre han har trijbuleret ähn arm kar vid nampn Jonn ij Siöboe, som har råckede till att seye åf hans dygder, eftter som bönderne hade bedet honom om för - - - han kom honom till med hugg och slag, med fengilsse eller hure han har bäst kunet hafve goit ådt dedh, till dess han brachte honom till att bekiänne sig hafue lugett som var dog rätt saningh, huilcket iag skall beuisse, om dedt måtte kome dertill med skielsfolck, Då iag end låg siuck inn opå husett dock han giorde honom icke ett ord emod allenist han gick Inn till mig, då var han öfver honom så han blöde som än oxe och truede mitt folck, dij de våre icke dess beskere till att tage emod uthan schulle fulle kome öfuer dem lijcke så. Datum bro den 10 Aprilis A:o 1604.
Ebbe mijn eien
hånd.
No comments:
Post a Comment